Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Det har skett en förskjutning i debatten om analogt och digitalt inom den elektroniska musiken. Tidigare var den här diskussionen resultatet av en slags förskjutning av debatten mellan vinyl och CD från cirkulationssfären till produktionssfären. Den handlade om analog värme mot digital kyla – en rent reaktionär uppställning. Den nya skiljelinjen handlar dock inte om ljudkvalitet, inte minst tydligt då den nya vågen analogsyntar har letts av billiga lådor från Korg. De digitala mjukvarusyntarna kan sägas ha bäst produktionskvalitét numera, framförallt de som på sina hemsidor skryter om “handgjorda bouique-algoritmer”, vad nu det är.

Istället har skiljelinjen förskjutits till att handla om performativitet och det av svartmetallen så hatiska begreppet “spelglädje”. Debatten har också förskjutits från en principiell debatt kryddad med spekulativ hårddata i form av spektogram som ska visa den ena sidans överlägsenhet till att handla om situerade praktiker. Att det finns en skiljelinje går att upptäcka med en enkel sökning på Youtube. Skicka iväg en söksträng för en slumpvis analogsynt, ny som gammal, och majoriteten av sina sökträffar kommer att ha ordet “jam” i titeln och ge en video som består av en (överväldigande del manlig) performer med en kamera på en tripod som med en blandning av instruktivt och konstnärligt perspektiv har spelat in en improviserad livetagning av en jamsession. Det rattas, spelas, skruvas och diggas.1

Sök istället på valfri VST-synt och dina träffar kommer istället att bestå av screeengrabs och liknande unga män som klickar sig fram genom menyer och testar presents på en förinspelad loop och då och då utbrister:

Det här är ju exakt det preset som Gucci Mane/Aviici/Kanye West använder sig av!

Ingen spelglädje så långt ögan når. Ingen konversation med musikinstrumentet. Det är ett verktyg för att få fram rätt ljud, inte en levande organism som talar med dig och de andra musikenheterna i en livfull konversation. Lustigt nog ligger iPad-musikerna närmare de analoga och gör själva ofta jamsessions med sina appar.

Det kan finnas flera förklaringar till de här skillnaderna i beteenden som kan handla om olika musikkulturer som gör videoklippen, om att de analoga syntarna är begränsade i sina valmöjligheter och därmed inbjuder till en annan spelstil, och det kan handla om den totala avsaknaden av menyer i analogsyntarna. Det senare stämmer dock inte för vissa hybridinstrument som också tenderar att jammas med och visst går det att koppla en helt tangent- och rattbaserad enhet även till Serums VST och jamma loss. Ändå är det det eviga klickandet och presents från VST-gängets sida.

Jag får ingen klarhet i situationen utifrån ett perspektiv som utgår från en linjär uppfattning av musikutvecklingen. Den analoga användningen verkar ha ytterst lite med nostalgi och retromania att göra. Visserligen har de senaste mjukvarubaserade wavetable-syntarna betydligt fler möjligheter till ljuddesign och modulation men de tenderar att användas väldigt konservativt rent musikaliskt, dvs att användas som ett instrument som spelar traditionella melodier och ackord, om än med ett fräckt ljud. Den analoga sidan låter fräschare och har en mer nyskapande och lekfull spelstil och förhållande till det elektroniska musikinstrumentet, dessutom en härligt avslappnad inställning till relationen mellan skapande och slutprodukt. Det är inte blixten som blixtrar, som Nietzsche sa. I och med Youtube-formatet upplöses skillnaden mellan ett prövande utforskande av ljudbild och struktur och en publicerad slutprodukt som inte kan sägas gälla för VST-gänget. Filmandet av hemmastudion öppnar upp gränserna mellan det privata och det publika som annars avgränsar produktionen och konsumtionen hos “bedroom producers”. Till och med gränsen mellan den på Youtube så populära genren av produktrecensioner och någon slags musikalisk output upplöses av vissa Youtubare där den första upppackningen av ett nytt instrument och de första trevande försöken att utforska ljudmöjligheterna snart övergår till att så intensivt lyssnande att det övergår till musikaliskt skapande. En användare som “JohnG TV1977” har gjort balansgången på den här gränsen till en konstform.

I och med att Youtube-videos med analog utrustning blivit ett sådan självrefererande nätverk av användare och kommentarer råder det idag till och med delade meningar kring huruvida Youtube-videos med analogsyntar kan sägas vara ett format eller en genre med sina egna musikaliska och visuella konventioner. Så pass att jag idag kan säga att min favoritgenre inom elektronisk musik helt klart utgörs av män-med-analogsyntar-på-Youtube-filmade-från-overhead-vinkel.

Fotnoter

  1. Det är sympomatiskt att de senaste årens uppsving för analoga modulärsystem i Eurorack-format främst har drivits av moduler för komposition av musik i form av logik-moduler och analoga beräkningsmaskiner, snarare än så kallat “varma” filter och oscillatorer. En revansch för Don Buchla och “västkust-modellen” över östkustens Moog. Detta blir extra ironiskt med tanke på att de ovan kritiserade VST-folkets mest populära mjukvarusynthar, exempelvis Serum som Kanye West piratkopierade, bygger på waveshaping och FM-syntes, som framhävdes av Buchlas system till skillnad på Moogs insisterande på subtraktiv syntes. Ändå används mjukvarorna bara som ljudkällor och inte för att upplösa gränsen mellan kontrollsignal och ljusignal, komposition och klang, så som Buchlas vision var.