Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Graham Harman är amerikansk filosof verksam vid universitetet i Kairo som är en del av filosofi- och bloggnätverket som går under namnet speculative realism eller object-oriented philosophy. Han skrev sin avhandling om Heideggers syn på teknologi i “Tool-being” och driver en mycket sympatisk blogg. Det här inlägget behandlar en artikel om Heidegger som han skrev tidigare i år som heter “Technology, Objects and Things in Heidegger” och summerar hans tidigare Heidegger-reflektioner som också ligger till grund för de aktuella betraktelserna av Latour. Om man vill brygga Heidegger och Latour kan därför Graham Harman vara en bra mediator. Heideggers analyser som är aktuella här är dels den tidiga reflektionen om verktyg och den senare reflektionen om teknologi, mest känt från “Varat och tiden” (som just nu avhandlas borta hos intensifier) respektive “Teknologins väsen”. Man skulle kunna se det som att han började med enkla verktyg som hammaren och slutade med avancerade vattenkraftverk, men så enkelt är det inte eftersom ingen av Heideggers analyser handlar om specifika sorts entiteter. Snarare är det ontologin som är intressant. Nu ska det här inlägget inte vara en generell introduktion till Heidegger, men låt oss gå igenom de två analyserna lite snabbt så fokuserar vi på Grahams kommentarer och relationen till Latour lite senare.

//

Okej. Heideggers mentor var Husserl som sysslade med fenomenologi vilket innebar att man studerade fenomen som de uppträder för människan, inte fenomenen i sig. När vi hör en explosion, hör vi en explosion, inte ljudvågor som träffar trumhinnan som skickar signaler till hjärnan. Så må ske, en fenomenologen intresserar sig för fenomenet så som det uppträder för oss, vilket alltid är mer än summan av en uppsättning mätbara kvalitéer. Detta bryter Heidegger med eftersom han menar att det mest förekommande sättet vi relaterar till ting är inte genom att ha dem i medvetandet som fenomen utan genom att ta dem för givet, existerande i en bakgrund. Om vi har ett ting i medvetandet innebär det samtidigt att världen av ting som samtidigt är närvarande drar sig tillbaka och sjunker in i  bakgrunden. Så länge hammaren fungerar så finns den inte ens i hantverkarens medvetande utan uppenbarar sig först när den går sönder, är för tung eller på annat sätt avbryts. Hammaren som sjunker in i bakgrunden är zuhanden/ready-to-hand och den närvarande icke-fungerande hammaren är zuhanden/present-at-hand Graham menar att uttolkare av Heidegger misstar present-at-hand och ready-to-hand på två sätt. För det första att tro att present-at-hand till skillnad mot ready-to-hand innebär att objektet är oberoende av människan. Men i själva verket är det tvärtom. Objekt som är present-at-hand är närvarande i vårt medvetande (och därför fjärran) medan objekt som är ready-to-hand är frånvarande och därför närmare. Det andra sättet att misförstå är att se ready-to-hand som objekt osm är helt relationella. Men ready-to-hand är inte helt relationell menar Harman, eftersom  verktyg också bryts ned. Hammaren kan sluta fungera. Det menar han innebär att de måste ha något slags överflöd som inte uttrycks i den relationella positionen, för hur skulle de annars kunna gå sönder. Detta skulle innebära att hammaren förutom en hamringsfunktion också innehåller en potentiell gå-sönder-funktion som ibland realiseras. Men Latour, och Deleuze för den delen, skulle istället mena att avbrytnings-funktionen var en virtualitet som inte finns INNE i hammaren utan som aktualiserades genom en viss sammansättning av tryck, motstånd och hållbarhet. Hammaren sätts i nya relationer till nya krafter och går därför av. En entitet är därför aldrig mer än vad man kan utläsa av den i en viss situation men det är möjligt att sätta den i andra relationer som då skapar nya förmågor. För Harman dock så får vi alltid bara tillgång till vissa av en entitets kvalitéer men att det alltid finns ett överflöd. Frågan är då var gränserna för en entitets potential går. Med tillräckligt mycket energi går det väl ändå att förvandla vad som helst till vad som helst? Det är bara en fråga om tröghet egentligen. Att vissa entiteter lånar sig bättre till vissa relationer. Vi kan skymta kritiken mot Latour som Graham presenterar i sin bok Prince of Networks och direkt till Latour på numera klassiskt seminarium från LSE. Det handlar om tings överflöd i varje situation. Harmans läsning av Latour är att Latour reducerar entiteters existens till deras nuvarande relationer i ett aktörsnätverk. Entiteter är bara den skillnad de gör. Det menar Graham skulle innebära att så fort minsta lilla förändring sker hos en enitet så blir det en annan entitet. Att världen består av snapshots utan relation. Graham menar istället att varje entitet innehåller ett överflöd av kvalitetér som aldrig visas på en gång i en viss relation. Man kan aldrig få tillgång till alla kvalitéer hos ett objekt utan vissa drar sig undan. Jag menar att Latour löser detta på ett klurigt och sociologiskt sätt, nämligen genom att säga att vi visst kan säga att en entitet är samma entitet i två onlika situationer, men att det kräver en tredje aktör - filosofen, sociologen eller aktörer som benämner dem som samma. Detta verkar dock inte tillfredställa Graham och hans ontologiska perspektiv. Ifall denna skillnad är en skillnad i perspektiv och vilken nivå analysen läggs på eller om det finns en analytisk skillnad här är jag inte säker på. Men det klingar onekligen annorlunda att säga att en människa alltid är mer än vad som framkommer i en viss relation (och därför har ett större värde än vad som tillskrivs denne) eller att en människa aldrig är mer än de nuvarande manifestationerna av sig, men genom att ingå i nya relationer kan bli annat (hur värdesätts detta i så fall?).

//

Teknologi då. Teknologi reducerar världen till mätbara, ytliga fenomen. Husserl kritiserade vetenskapen för att försöka nå för långt, till världen oberoende av människan. Heidegger menar att vetenskapen inte går tillräckligt långt utan reducerar allt till det närvarande och mätbara. Teknologin ställer allting till förfogande. Fysiska avstånd reduceras av flygmaskiner, information blir omedelbar med kommunikationsteknologi, det tidigare mystiska växandet hos plantor blottläggs av stop-motion. Men Heidegger låter sig inte imponerad. Avsaknad av distans ger inte närhet, säger han. Närhet består inte i en liten kvantitet avstånd utan har snarare att göra med närhet eller distans i fråga om berördhet(?). Berördhet är dock inte samma sak som att ha i medvetandet. Det är också presence-at-hand. Att vi medvetet tänker på något, kanske även känner medlidande. Detta är inte verklig närhet enligt Heidegger. Den uppstår bara först när vi verkligen engagerar oss i tinget. Verklig närhet kräver distans, menar Heidegger. Verklig närhet uppnås inte av att något är närvarande fysiskt eller mentalt utan att det sjunker in i bakgrunden. Heidegger såg en fara i hur tekniken gjorde att inget längre var på avstånd i den här bemärkelsen. das Abstandlose, allting på en alltid närvarande yta. Det handlar alltså inte om att det blir bättre ju närmare människan kommer tingen. Här kan vi jämföra med vad Latour skriver i We Have Never Been Modern. Det finns en modern uppfattning av vetenskapen som skapar objektiv distans, men en icke-modern vetenskap som snarare skapar närhet och engagemang. Den som skapar matters-of-concern snarare än matters-of-fact. Så Heidegger har rätt i att det finns en vetenskap som minskar fysiska avstånd i tid och rum men som skiljer oss från tingen, men en annan som för in tingen i mitten av det mänskliga Tinget och låter dem tala. Närheten upptäcks först vid en viss distans, ett visst låta-vara. Inte det direkt frmbringandet av världen som resurs. ‘Wo aber Gefahr ist, wächst / Das Rettende auch’ [‘Men där faran råder, där växer / också det som räddar’], som Heidegger citerar Hölderlin.