Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Times hade för några dagar sedan en artikel om att flera Italienska städer i den norra regionen driver en kampanj för att främja den “Italienska” matkulturen på bekostnad av övrig matkultur. Skälen som anges är flera, från att “etniska” restauranger ska sluta importera icke-italienskt kött till att de jobbar orättvist många timmar om dygnet. Målet som anges är “to protect local specialities from the growing popularity of ethnic cuisines”. “We stand for tradition and the safeguarding of our culture”, säger Luca Zaia, jordbruksminister och Lega Nord representant från Veneto-regionen. Kampanjen synliggör fram flera problematiska aspekter av regional särprägel för främjandet av turism. I staden Lucca har man fördrivit all icke-italiensk mat från stadskärnan innanför den gamla ringmuren. Detta motiveras med hänsyn till bevarandet av stadsbilden (vilken man får anta är riktad till turister, bostäderna verkar finnas utanför den). Det rör sig alltså något som närmar sig en antimarknad inom ett visst turistområde (som enligt en satellitbild dock verkar utgöra hela innerstaden och definitivt den konsumtionsmässigt starkaste delen av staden), men som snarare kan benämnas en filtrerad marknad. I en antimarknad är aktörerna planerade utifrån en helhet. Här verkar det vara fri etablering så länge restaurangen uppfyller vissa krav. Italienska stjärnkocken Vittorio Castellani säger: “There is no dish on Earth that does not come from mixing techniques, products and tastes from cultures that have met and mingled over time.” Så är det förstås, och visst är både pastan och tomaten importerade till Italien från Peru respektiva Kina. Och visst är det så att detta slår hårt mot Luccas immigrantbefolknng. Men rasismen i bevarandet av “Italienska värden” späs också på av konkurrensen om turister mellan Europas regioner och städer, något som florerar kraftigt (om än lika kraftigt kritiserat) inom regionsutvecklingsdiskurser. För visst är det så att turisterna besöker området inom Luccas forntida stadsmurar för att uppleva en bevarad del av en Italiensk kulturell identitet som inte speglar dagens Italien. Och visst skulle färre turister komma ifall det serverades kebab där (eller för den delen om det fanns ett McDonalds där) istället för pasta. Det kanske kan vara lätt att stå på den regionala sidan när ett McDonalds motas bort till förmån för lokala specialiteter (något man i Lucca poängterar att man också gör), men genast mer problematiskt när det är kebaben som ska fördrivas. Här ligger den kulturella farligheten i att basera sig på turism. Eftersom turism bygger på att människor åker till platser de inte besökt förut och vet lite om baseras turismen i grunden på förutfattade meningar. Turister åker till norra italien för att uppleva en regionell karaktär och för att äta pasta och tomater som smakar godis, inte för att äta kebab. Detsamma kommer jag göra när jag besöker Milano nästa månad och s23m:s favorithak i Bolzano, Nadamas, var så Italienskt familjemysigt det kan bli. När jag besöker Berlin däremot är det falafeln vid Rosenthaler Platz och Monsieur Vuong som gäller. Det reaktionära här ligger i idén om regionen. Regionen med en speciell karaktär som skiljer sig från omvärlden. En stad har lättare att komma undan detta eftersom den kan få sin särprägel genom tätheten i dess beblandning. Man åker inte till Berlin för att uppleva tyskhet utan just för stadens heterogenitet. Men problemet blir extra tydligt på regionell nivå. Mer så än på nationell nivå skulle jag säga (inte minst i Italien med dess klyftor mellan norra och södra delen). En region kan man besöka, den kan planeras för en utveckling med en viss monokultur, något som är betydligt svårare att göra i en hel nation (nuförtiden i varje fall). Nationella identitetsprojekt ger vika för regionell utveckling. Regionens reella sammansättning övervinner nationens imaginära? Problemet uppstår när särprägeln skapas uppifrån genom att filtrera bort allt utom den lokala särprägeln, genom subtraktiv särprägel. En annan väg är att istället skapa utrymme för den lokala heterogeniteten och skapa en särprägel som består av en aggregering av informella processer som redan pågår. Manuel Delanda skriver om två ytterligheter i relationen mellan homogenitet och heterogenitet. I ett av fallen sker sammanvävning av lokaliteter. Då ökar heterogeniteten i varje lokalitet samtidigt som skillnader mellan ensklilda lokaliterer minskar.  I annat fall blir homogeniteten lokalisread, dvs heterogeniteten mellan lokaliteter ökar medan de i sig hålla homogena. Globaliseringens monokultur handlar ofta om en homogenitet på global skala, dvs. London ser likadant ut som Milano och har precis samma affärer som både Hong Kong och Buenos Aires. Sedan kan det diskuteras om denna homogenitet i sig antingen är homogen (alla städer får en monokultur av multinationella kedjor) eller heterogen (alla städer blir smältdeglar av jordens alla kulturer). När det gäller regioners konkurrens sinsemellan spelar det dock ingen roll vad den globala homogeniteten skapar för lokala heterogeniteter, det viktiga är att sticka ut med sin regions varumärke. Detta kan då åstadkommas genom lokal särskiljning. Vilket i fallet med Lucca ökar heterogeniteten mellan lokaliteter medan lokaliteten i sig hålls homogen. Snarare än att tvingas välja mellan dessa ytterligheter blir det intressanta här att se kombinationer av olika element. Att behålla en särprägel utan att förlita sig på ursprung och essens. Att vara kommunikativ och öppen samtidigt som särskiljande. Detta finner vi kanske i städerna snarare än regionerna, även om det också där är problematiskt. Berlin lockar inte med sin homogena essens av Berlinskhet utan med en speciell heterogenitet skapad inte ur en och samma källa utan genom ett protokoll bestående av vissa speciella lokala (ekonomiska, regulativa, ytmässiga, flödesmässiga) förutsättningar. Ändå kan vi tala om exempelvis en Berlinsk klubbscen som kan hotas av en stadsutveckling som fördriver vissa gråzonsföreteelser och driver upp fastighetspriser. Här gäller det dock att skilja på Berlinsk som en viss essens  eller stil och Berlinsk som ett visst protokoll.