Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Efter föreläsning av chrisk och kallep efter Fredrika Spindlers. Föreläsningen var upplagd efter ett antal punkter som var ämnat att bidra till en kartografi över samtiden.

Första punkten handlar om sammansättning. Att inte se egenskaper som potentialer som inneboende i en viss enhet utan som uppstår i en viss samansättning. Tekniken har ingen inneboende vilja eller rationalitet. Vad innebär då teknisk rationalitet, att tänka tekniskt? Teknisk rationalitet är något som sätts samman, inte något som finns i tekniken i sig, framförallt inte icke-fungerande, glitchig eller urspårad teknik. Det innebär inte att tekniken är neutral utan lånar sig åt vissa möjlighter och affekteras på vissa specifika sätt. Intelligenta maskiner är ett obegripligt begrepp om man tänker sammansättning. Kan intelligens vara något som är inneboende i en dator? Kan människan ens vara intelligent eller uppstår intelligensen i ögonblick, händelser, sammansättningar. Mellan människa och en bok exempelvis, eller en människa och en dator. Jämför med Deleuze som relaterar tänkandet till problem och till att kroppen drabbas av omgivningen. Det är i de drabbningarna som intelligens uppstår. Den tekniska rationaliteten hos datorn är speciell eftersom den hypersnabba beräkningskraften övergår den mänskliga perceptionen och därigenom kan rationalitet på en djupnivå skapa irrationalitet på ytan. På protokollnivå är datorn överrationell och bokstavstrogen; felmarginal noll. Men tack vare dess hastighet kan den kapsla in irrationalitet. Dessa nivåer är helt godtyckliga. Turingmaskinen gör ingen skillnad på instruktion och information. Därför kan högnivåprotokoll som Twitter lika gärna användas för att skicka meddelanden läsbara för människor som att scriptas och interageras med genom botar. Därför kan den främsta kontaktytan mot internet i Indien vara mobiltelefonens sms-funktion. Därför får vi inte förutsätta att minskande av ”the digital divide” innebär att hela världen ska skaffa persondatorer. Hacktivism är att genom nya sammansättningar öppna upp ändliga maskiner mot oändligheten. Att förväxla information och instruktion, idé och uttryck. Nätpolitiken, menar chrisk genom Dewey, innebär att publics uppstår genom issue, som reaktioner på händelser. Men här måste vi också se att nätpolitiken stundtals är snabbare än nuet. Den skapar publics kring riskscenarier för händelser som ännu inte inträffat. Dess främsta funktion är att förutsäga beteenden och agera på dem innan de har hänt. Ta exemplet EU-politik som i traditionella massmedier rapporteras om först efter beslut har tagits. Här tillåter nätpolitikens horisontella direktlänkar en politik som ingriper innan omröstningarna skett och i det speciella fallet telekompaketet faktiskt försöker sätta in säkerhetsspärrar mot en politik (kabeltv-nätet) som ännu inte har börjat drivas. Nätpolitiken, sett som en sammansättning mellan människor och maskiner, lider därför inte av guldfiskminne; den kommer ihåg precis allt som skett. Däremot lider den av problem med informationshantering; indexering och närvarogörande av rätt information på rätt plats vid rätt tillfälle. Detta omkullkastar Pierre Bourdieu:s princip om samhällsvetenskapen som en kampsport; att den bara får användas i självförsvar. Men var placerar man ett självförsvar mot en attack som ännu inte skett?

//

Diskussion efter föreläsningen handlade delvis om ett post-kolonialt perspektiv på nätpolitiken. En stor myt är att internet skulle vara något som berörde bara det globala nord. Delvis på grund av myten att tillgång till internet endast sker genom att ha en persondator i hemmet. Ett helt annat perspektiv erbjuder konceptet InternetNoll där alla redan är på nätet, frågan är bara vilka hinder man har för att kommunicera med det och vilka räläer man måste passera för att få information till nätet. Vissa har en dator men ingen kunskap, vissa har bara mobiltelefon med smsfunktion, vissa kanske måste gå till skolan eller ett företag för att komma till internet och ytterligare vissa länkas dit genom andra som har tillgång eller känner någon som har tillgång. Jonas Andersson tog upp en studie av Ghana utifrån ett ANT-perspektiv där meddelanden kunde först gå via mail för att sedan skrivas ut och tas på en buss till rätt by där en person fick meddelandet (minns inte vilken studie det syftade på). Vi har alla en internet-adress. Internet påverkar hela världen. Som dagens mest avancerade kommunikationssystem kan det genskjuta andra kommunikationssystem genom sin hastighet; från EU:s byråkrati till Burmas militärjunta. Det har inget att göra med individuell tillgång. Som chrisk nämnde som svar på vad nätpolitiken vill ha för värld handlar det inte om att ge internet till alla. Internet ser olika ut på alla platser. Nätpolitiken jobbar på protokollnivå snarare än att sätta upp en lista med värderingar och önskningar för hela världen.

//

Det enda sättet att närma sig nätet är genom att stiga in i immanensbubblan; lägga maskinrastret över allting annat och därifrån hitta flyktlinjerna som bryter upp det. På något annat sätt går det inte att närma sig det. Men detta är inget problem. Flyktlinjer finns i överflöd. Det är kontroll det är brist på. vi befinner oss inte i ett perfekt system med sällsynta fall av glipor utan ett spretigt, distribuerad, förvirrat system med möjligheter överallt. Därför är det heller inget problem, vilket lyftes som kritik, att nätpolitikens organiserings- och begreppsapparat speglar kontrollsamhällets. Förhållandet är inte reaktivt på det sättet. Istället är det kontrollsamhället som försöker spegla irrgångarna på nätet i organiserad och reglerad form. Något som i allt annat än sällsynta fall tenderar att misslyckas fatalt.

//

Frågan om vilka subjekt detta panspektriska kontrollsamhälle skapar lyftes också. Jag tror att vi redan ser dem överallt; föräldrar som väljer dagis till barnen beroende på vilka andra barn som förväntas gå där, de som väljer vänner efter hur väl de kan avancera deras karriärer, folk som undviker att umgås med deprimerade personer eftersom det kan smitta. Helt enkel en medvetenhet och en oro kring att våra subjektiviteter skapas av de sammansättningar vi ingår i och de smittor vi drabbas av.