Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Jonas Andersson har en mycket bra text om nätpolitiken borta på Newsmill. Jag tar upp två aspekter av den här. För det första. Analysen om att nätpolitiken alltid är en probabilitets-politik, d.v.s. en risk- och möjlighetspolitik som alltid måste grunda sig på vad som kan-komma.

Vi ser en pågående brokad av lagförslag, lobbykampanjer, olika former > av policy, uppfinningar och interventioner som alla avser att > balansera och reglera den innovation, utveckling, kryptering, > kopiering och förskjutning av ansvar som sker ute på nätet. Det är mer > av ett myllrande tillstånd än en rad enstaka fall. Dessutom handlar > nästan varje sakfråga om tänkbara scenarion. På bägge sidor av > debatten projiceras de olika potentiella effekterna, de potentiella > möjligheterna och hoten.

Just så! Det här har att göra med komplexa system. Lärdomarna från dessa teorier (borde snart länka en annan förklaring är det där klippet…) är att varje system består av olika tillstånd. Just nu är vi i tillståndet öppet-nät. När vi är i det tillståndet lever vi ganska tryggt. Det är svårt att ändra på det och varje försök till att reglera det möts av omkodningar och förflyttningar. Dock närmar vi oss ett tröskelvärde där internet snabbt kan svänga om till ett annat tillstånd. Detta är ingen linjär utveckling från en punkt till en annan utan kan ske väldigt hastigt och överraskande om flera faktorer samverkar. Vi riskerar då att hamna i tillståndet skadat-nät. Där blir det istället extremt svårt att knuffa tillbaka systemet till öppet-nät eftersom medlen för att göra detta kräver ett öppet nät i sig. Därför kan det verka som att nätpolitiken hetsar upp sig över enstaka fall som i sig inte verkar så farliga. Samma sak gäller möjligheterna. Vad som verkar vara ett stabilt möjlighetsrum (och därmed också reglerbart) kan snabbt svänga om, mutera eller utökas genom att nya praktiker eller kodningar öppnar upp nya rum, exempevis nya möjligheter till informationsutbyte. Vad möjligheternas nätpolitik handlar om är att undersöka tröskelvärderna till dessa möjlighetsrum och planlöst nosa omkring runt gränserna för att se vilka som kan tänjas eller tunnla till andra rum. Möjligheten ligger i att en händelse, som en sammansättning av flera faktorer, kan öpnna upp ett nytt oändligt möjlighetsrum (Se den här fraktalfilosofin). Därför håller jag inte med om att nätpolitiken handlar om att värna om vissa värden, de som Jonas korrekt identifierar som “Vi bygger om”, “Internet är en förlängning av hjärnan”, “Kopimi”, “Pengar kan inte mäta nätverk” och “Många bckar små”. Snarare än värden kan dessa liknas vid metoder för att utforska ett komplext möjlighetsrum, en praxis.

//

Den andra analysen som Jonas gör handlar om nätpolitikens geometriska plan. Till och börja med är den mycket olik traditionella mediernas och politikens föreställning om att “låta båda sidor komma till tals” och att sanningen skulle finnas någonstans i mitten av denna linje. Som sagt, det handlar om ett komplext rum. Trots nätattacker och hånfullhet mot gammelmedier menar dock Jonas (och det här är briljant!) att det  “handlar mindre om ett vi-mot-dom och allt mer om ett veritabelt vi-mot-oss.” Det här håller jag helt med om! Nätpolitiken, låt oss nu kalla den fraktalpolitiken, innehåller (och nu kan jag nästan inte hålla mig från att citera Ingvar Kullberg), virtuella kopior av sig själv i en mängd olika tillstånd och komplexiteter. Vilken av dessa som aktualiseras beror på tillfälliga kontaktytor, minimala lutningar och svårtydda sannolikheter. Piratpartiet är ett typexempel på detta och verkar i dagsläget innehålla en mängd olika möjliga tillstånd. Små skiftningar, som en kampanjlåt eller ett nätstrumpeinitiativ, kan knuffa partiet i ena eller andra riktningen. Troligen kommer vi få se ett tvärt kast där ett visst tillstånd blir dominerande och sedan cementeras i strukturer. Därför bär nätpolitiken, som Jonas påpekar, “på en makt som ofta är främmande inför sig själv” och den har sitt eget öde i sina händer. Just den här känslan är den jag har märkt “i luften” de senaste månaderna. Internet är inget man någon gång i framtiden kan HA i tryggt förvar. Hot mot nätet, från stagnation till virus och upphovsrättslobbister kommer alltid att finnas. Internet är något man ÄR och GÖR på samma gång. Det gäller att älska och affirmera just det blivandet - sammankopplingens blivande, kopierandets blivande, blivandets blivande, Internet blivande.