Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

En rapport från paneldebatt i Mozarts och Dopplers hemstad organiserad av Salzburgs handelskammare. I panelen: Jag, Ars Electronica, Musiker, Disney (tillika boss för Österrikiska antipiratföreningen). Temat: Illegalen downloads. Illusionen om två sidor som diskuterar samma problem raseras direkt. Representanten för Disney är helt skandalös. Han talar om att vi behöver nätreglering eftersom dagens ungdomar sitter och surfar på barnpornografi och nynazism och höjer ett varnande finger till Österrikiska förespråkare av informationsfrihet - ”Kom ihåg att Hitler växte upp i detta land”. För att toppa detta tipsar han alla att läsa en bok som handlar om värdet av idéer. Föreslår Disney att idéer själva ska kopieringsskyddas!? Publiken ryter ifrån, en herre ställer sig upp och berättar hur han som förälder känner sig skymfad av att höra detta om hans barn. De är inte intresserade av Disneys filmer eftersom de hellre spelar dataspel, säger han, inte för att de skulle intressera sig för nynazism. En mycket hetlevrad representant för Ars Electronica gör fullständig slarvsylta av Disney-representanten som kontrar med villfarelser som ”Är det gratis att komma in på Ars Electronica då?”, ”Ska jag få köra 300km/h på motorvägen till München bara för att jag kan?”. Nåväl, någon debatt mellan fildelningsförespråkare och antipirater känns knappast relevant år 2009, varken i Salzburgs debattsalar eller i Stockholms tingrätt. För egen del lyfter jag fram skillnaden mellan en industri som framför sig ser en digital ekonomi av content och en utvecklng som går mot det post-digitala där relationer och gemenskaper som utspelar längs långt fler kontaktytor än fildelning är nödvändiga inte bara för någon slags hållbar kulturekonomi utan likväl för möjligheten att överhuvudtaget skapa ett kulturellt värde ur överflödet av information. De här två utvecklingarna har manifesterat sig tydligt vid rättegången i Stockholm där ett enormt stöd för The Pirate Bay och en otrolig gemenskap och otroligt engagemang kring rättegången har möts av total tystnad från åklagarsidan, undantaget några enstaka uppmaningar om att artister och författare ska komma dig och skicka ett budskap. Tyvärr finns det inte längre en scen de kan rensa undan och få en publik att sitta still och lyssna på meddelandet. En tydlig frustration över detta märktes hos Disney som likt John Kennedy i rättegången talar om musik och filmekonomi som en ren planekonomi och som en rättighet att kunna kontrollera exakt vem som ska se/lyssna på vad, när och hur. Komisk matematik blev det också när Disney-representanten menade att det var skattepengar som finansierade Österrikiska filmer och att det därför var medborgarna själva som förlorade pengar när de inte…själva betalade…för de filmer…de…investerat i…eehm. Jag kommenterade också att det inte bara var en fråga för filmindustrin att hitta nya affärsmodeller och distributionskanalen. Även uttrycket film är mycket ungt uttryck, format efter en specifik massmedial situation präglad av en specifik uppdelning mellan arbete och fritid och det är inte alls en självklarhet att det ska se likadant ut när båda dessa situationer genomgår kraftiga förändringar. Något slags berättande i bilder har dock funnit i årtusenden och vi ser idag framväxten av nya sådana, dock sällan ett isolerat containerverk som över 90 minuter kräver fullständig uppmärksamhet med en tydlig början och ett definitivt slut. Nog var det ändå lite synd om Disneys representant. På ett sätt berörde han något viktigt med sina utspel om nazism. Det är ”vi” som skapar vår omvärld idag, vi kan forma och fylla våra kommunikationsnätverk precis hur vi vill och bygga vad som helst. Det innebär såklart ett stort ansvar och kan faktiskt gå riktigt jävla illa. Men det är bara ännu en anledning till att inte ge det ansvaret till korporativismen och ännu en anledning till att kulturekonomi måste bygga på konstruktioner av gemenskaper. Den potentiell mest intressanta diskussionen var den om objektens roll, som tyvärr inte riktigt tog fart. Ars Electronica talade om att objektens roll inte var förbi även i den digitala ekonomin. Jag själv råkade säga att både robotar och kattungar var bättre att sälja en cdn, men menade såklart gosedjur. Förklaringen till objektens kvarlevande då? Från Ars elektroniskas håll förklarades det med att folk ville ha något taktilt och konkret att hålla i. Underförstått i motsats till det abstrakt digitala och uttryckt med en gripande handrörelse. Här tror jag dock att förklaringen är för fattig. Vi har såklart objektets materialitet. Tyngd, yta, bundenhet i tid och rum. Vi har också objektets funktion - det går att titta på det, prata om det, ge bort det, låna ut det osv. Sedan har vi också något annat. en klassisk sociolog skulle tala om totem-kvalitéten hos objektet. Objekter som representant för, manifestation av och skapande av en gemenskap. Latour skulle säga att gemenskapen bara existerar som och skapas av ett nätverk av konkreta instanser. De är inte bara representanter för en gemenskap som existerar utanför dem. På så vis ska vi inte skilja analoga objekt från överförande av digital information, utan instället se till det gemensamma nätverk de skapar. Inte heller ska vi skilja objektets tre egenskaper utan istället se hur olika objekts material, tyngd och ytbeläggning skapar olika typer av gemenskaper (tänk kläder…).