Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

MyCreativity

Mute Magazine summerar diskussionerna från MyCreativity, som var en konferens om de kreativa industrierna och själva begreppet “Creative Industries”. Merparten av artikeln tas upp en rätt trist post-autonom kritik som jag inte ska gå in på här, men vissa bra slutsatser dras. Ett exempel är hur grunden och spridningen av begreppet “kreativa industrier” kartläggs. Begreppets ursprung söks både i Blair-regeringens “The Creative Industries Task Force, Mapping Document” (PDF) från 2001 där en bred definition av kreativa praktiker lanseras som den nya ekonomins drivkraft och i TRIPS-avtalet från 1995 som satte standarden för en ny satsning på juridiskt skydd för intellektuell egendom.

Angående de kreativa industriernas spridning tar Brian Holmes upp hur kreativa, experimentella labb vid universiten blir en slags brygga mellan den akademiska världen, industrin och militären. Ett sätt att få kreativiteten och forskningen att bli “nyttig”, dvs. patenterbar och säljbar. Sebastian Lütgert beskriver hur Berlins ekonomiska stagnation och därmed billiga levnadsomkostnader skapar ett fruktsamt klimat för social kreativitet (som Malmö (borde och önskar vara med andra ord).

Artikeln mynnar ut i slutsatsen att den kreativitet som produceras är inte bara ett resultat av det fria arbetet hos en klass kreativa producenter (och som följdaktligen skulle säkras om de bara fick tillräckligt skydd för sin intellektuella egendom) utan lika mycket ett resultat av det nätverk av koordinering, styrning och modulering av vilket de “kreativa industrierna” är en del och fildelning/Internet en annan.

Whatever is created within the arbitrarily defined context of the creative industries is the result of a creative social process that cannot be reduced to an internal affair of ‘creative labour’.

Ett fokus på hela nätverket som skapar kulturen krävs, varav kreativa personer som ska ha betalt för bra idéer bara är en del. 2.

Abstract Hacktivism

Liknande tankegångar tas upp i boken “Abstract Hacktivism” (PDF)av Karl Palmås och Otto von Busch, som hade bokrelease i Stockholm i dagarna. I varsin essä fokuserar de på hacking och datornätverket som modell för samhället, aktivism och konstnärlig praktik. Introduktionen knyter an till Manuel de Landas teorier (byggda i sin tur på Deleuze) om hur tekniska innovationer historiskt har abstraherats till konceptuella modeller och därmed kunnat influera hela samhällskroppen. I början av 1900-talet stod motorn som modell, vilket märks hos exempelvis Marx och Freud. Nu är det alltså datornätverkens tur. Jag använde mig av de Landa i min C-uppsats om elektronmusiken. Han är aktuell med nya verk och förtjänar att uppmärksammas mera.

Den första essän av Otto von Busch har ett praktiskt/konstnärligt fokus och tar upp många intressanta exempel på hacking i “verkligheten”, från hantverk till fan fiction. Den övertygar i att visa på mångfalden av möjliga tillvägagångssätt, men jag känner bitvis att den blir lite för vag i sina koncept. Att bygga kreativitet på andras kreativitet i en pågående process har ju varit norm genom historien. Istället är det det sena 1900-talets “content”-ekonomi med fokusering på slutprodukter som är undantaget. Blir inte begreppet hacking då bara en metafor som klistras fast på diverse företeelser? Det är lite deleuzianskt i bemärkelsen att Deleuzes koncept kan användas för att appliceras på det mesta utan att egentligen tillföra något till analysen. Ottos jämförelse mellan hacking och kätteri med fokus på sydamerikansk befrielseteologi tycker jag dock känns mycket fräsch. Parallellen bygger på att både opererar inom systemet och använder dess egen kraft för att förändra det. Befrielseteologin använde tron och myten mot kyrkans och samhällets hierarkier och erbjuder istället fria tolkningar, men detta inifrån systemet istället för att kritisera det utifrån.

En parallell med Internets egen mytbildning är ju mycket intressant. Hur internetkulturen i sig kan skapa symboler och myter, inte bara samla och digitalisera andra symboler att remixa hur som helst. Jag tycker att den här abstrakta hackingen blir som mest intressant när den skapar sammanhang till objekten och inte bara opererar på abstrakta symboler och texter ([“DJ Spooky”/Mashup-syndromet]2007-03-15-kontexter-i-rundgang.html) ) Alla symboler kan digitaliseras och choppas upp men det blir intressant för när de innehåller en historisk förankring eller placeras i nya, konkreta sammanhang. Karl Palmås har en mer teoretisk och ekonomihistoriskt inriktad approach med utgångspunkt i föreställningen att 68-generationens kulturkritik både missar målet i dagens nätverkskultur och i vissa fall till och med blir kontraproduktiv. Detta känns också igen från De Landa och min C-uppsats (även om jag då inte visste att De Landa framförde en sån kritik).

Vidare lanseras 99 som “vårt 68”. Dot com boomens stående intryck är, enligt Karl Palmås, i första hand att den lanserade en ny världsbild där datornätverket ersätter motorn/maskinen som gestalt. Denna världsbild spreds av entreprenörer, webbyråer och tidningar (som Wired) under det sena 90-talet. Han tar upp hur modeller från open source används för att tänka stadsplanering och aktivism. Eric S. Raymonds “The Cathedral and the Bazaar” från 1998 nämns som föregångare till detta. Skillnaden som målas upp är att 68 vill dekonstruera, de vill stoppa motorn, kliva av och bygga om den. 99 ser istället nätverk med olika möjligheter för omprogrammering och omstrukturering. 68-generationens dekonstruktion kritiseras av Palmås som en text-besatt, inåtvänd aktivitet som inte åstadkommer något. Man kan fråga sig på vilket sätt 68 hade “fel”, inte bara att deras koncept inte längre fungerar. Återupprepar vi 68s misstag idag om vi inte gör oss medvetna om implikationerna av våra modeller och bara använder koncept från det nuvarande nedskrivningssystemet som ett självändamål?

Visst låter det bättre att 99 bygger upp istället för att bara bryta ner och självklart att man ska använda dynamiska datornätverk som metafor istället för gamla rostiga motorer, men vad innebär förändringen egentligen? Jag köper mycket av denna kritik mot dekonstruktionen (vilket förklarar mitt ointresse för den post-autonoma kritiken jag nämnde i början).

Själv är jag även intresserad av baksidorna av den öppna modellen när den okritiskt används till de mest skiljda områden. Jag gillar exempelvis Kenneth C. Werbins Wiener /Kesey -grundade essä om tyrannin i öppna feedback-system i antologin “The Shade of the Commons” (PDF). Isolering och övervakning som en potentiell baksida till interaktiviteten och öppenheten. Inte för att diskreditera försök till att använda datormodeller i det sociala fältet men för att vässa koncepten så man kan skilja ut de positiva aspekterna och det nyskapande i sådana modeller och inte bara använda dem slentrianmässigt. Detta efterlyses också i slutet av Abstract Hacktivism:

Looking forward, the challenge is to learn how to use these concepts in practice, not as mere metaphors.

Kanske ska man fokusera mindre på att likna massa aktiviteter vid hacking och datornätverk utan se hur dessa aktiviteter kommunicerar med varandra. Inte för att bli en totailtet (vilket skulle vara motortänk), men för att förhindra isolering och skapa utbyte. I slutsummeringen av boken tar man upp detta vid diskussionen om “small change” som är ett sätt att hjälpa utvecklingsländer med hjälp av många små interventioner och genom att skapa en känsla av samhörighet. Ett litet ingrepp som blir en katalysator. Strävan att varje akt av skapande skall skapa utöver sin egen skapelse. “Multiplication can produce powerful numbers” som vi säger i Piratbyrån. Jag tänkte ägna nästa inlägg till att spåra nätverkstänket en bit längre bakåt i tiden än 99. Detta systemtänkande har rötter tillbaka till teorier från andra världskriget och en falang av 68-orna som till slut hamnade bland annat i Wired gjorde dem till sina. Kommer nog komma mer om kritiken mot dekonstruktionen där också. Mer om detta snart…